PLEASE TURN ON JAVASCRIPT IN YOUR BROWSER FOR THE MAXIMUM EXPERIENCE!
IE Warning
YOUR BROWSER IS OUT OF DATE!

This website uses the latest web technologies so it requires an up-to-date, fast browser!
Please try Firefox or Chrome!
Back to top
 
 
 

HISTORIK

 

En häst skapad av en kung för en kung!

Rasens historia såsom den presenteras enligt Juan Carlos Altamiranos teorier

 

Pura Raza Española – Rasens historia börjar 1560-talet då den Spanska
Kungen Felipe efterträdde sin far som regent.

 

Tiden innan Felipe II
karakteriserades av ett ”mobilt” kungahus och hov. Kungen med sitt hov var
ständigt resande. Felipe II inledde, med sitt beslut att bosätta sig
permanent i Madrid, en ny era. Tidigare hade adeln och kungahusen varit
fullt sysselsatta med krigskonst och krigsförberedelser. Denna tidsepok
karaktäriserades av att kungahuset och adeln behövde förströelse. Dessutom
rekommenderade dåtidens läkare ur hälsosynpukt att kungahuset skulle
motionera och vara aktiva. Felipe II, som av sin far hade lärt sig att
utveckla en passion för hästar, var dessutom fascinerad av grekernas
kulturarv.

 

I Cordoba, dåtidens kultur- och vetenskapscentrum, fanns all
dåtidens vetenskap samlad, ända sedan innan romarnas tid, inom såväl
konst, litteratur, musik, medicin, astronomi, veterinärmedicin, religion,
filosofi såväl som alla upptänkliga vetenskapliga inriktningar. I Cordoba
fanns även samlat den grekiska kulturens alla filosofier och influenser
samlade i otaliga grekiska dokument som översatts.

 

Det fanns inte ett endaste utav dessa dokument som inte beskrev den perfekta hästen.
Med Grekernas rasbeskrivning som ideal föresatte sig Kung Felipe II att skapa
den perfekta hästen, och inledde 1567 sina förberedelser för att inrätta
ett Kungligt stuteri i Aranjuez strax utanför Madrid.
Idealhästen ska vara harmoniskt byggd, där ingen del överskuggar
någon annan, eller där ingen del är mer markerad än någon annan. Allt ska
vara proportionerligt, i balans och harmoni. I sann barockanda skulle formerna
var runda och välvda.

 

Vi kan börja med huvudet som ska vara lagom stort i proportion till
kroppen. Profilen ska vara rak till lätt välvd, s k subkonvex. Halsen ska
vara lagom lång, lagom kraftig och välvd. Bogpartiet ska vara välvd.
Korset ska vara rund och när man tittar på hästens bakdel bakifrån så ska
den så klart vara rund. Hela hästen ska ge en känsla av mjuka välvda
former.

 

Hästen ska ha mycket man och svans. Manen får ha fall, men ska
inte vara lockig. Hästens rörelser skulle passa den dåtida dressyren Alta
Escuela och vara såväl framåtgripande som höga rörelser. Hästen skulle
kunna länga sig såväl som samla sig.

 

Hästens temperament stod lika mycket i fokus. Aristokratin ville inte ta
onödiga risker i sin förströelse, vid utövandet av såväl Alta Escuela, som
tjurfäktning till häst så krävdes en modig, sansad, pålitlig häst med
mycket hjärta och en ädel själ. Rasens temperament skulle således vara
ädel, godmodig, intelligent, sansad, stabil, med hjärta och vilja att
lyda, dvs lyhörd och samarbetsvillig.

 

Felipe II stall brann ned och det fick honom att ta beslutet att förlägga
sitt stuteri till Cordoba, Andalusiens Krona, den tidens världsmetropol,
där all samtidens kultur och vetenskap hade sitt centrum. Vid norra
stadsmuren byggde kungen upp sitt stuteri. Han utnämnde aristokraten Diego
Lopez de Haro till chef över stallarna och avelsarbetet. Han kom att få
fullständiga befogenheter i uppdraget att skapa den perfekta rasen och han
rapporterade till Kungen själv. Samtidigt beslutade Kungen om ett förbud
för hästavel i hela Spanien. Det var alltså förbehållet endast Kungen
att bedriva hästavel.

 

Det var så det kom sig att Cordoba än en gång kom att stå i händelsernas
centrum, genom att bli den spanska hästrasens vagga. Diego Lopez sökte
igenom Andalusien och inköpte 625 ston och med dessa ston inleddes
avelsarbetet. Redan efter några hästgenerationer började resultaten visa
sig i form av en mycket uppskattad och exklusiv ras. Rasen var nu omtalad
och beryktad över hela västvärlden. Europas alla Kungahus eftertraktade
PRE:n och ville köpa de Spanska hästarna.

 

Den Spanska Kungen sålde dem dyrt till Europas Kungahus och adel. Från
hamnen i Cartagena gick en båt iväg med Spanska hästar till Österrike,
dessa är grunden till Lippizzanare. En annan båt tog de Spanska hästarna
till Tjeckoslovakien och låg till grund för deras ras. Ett större antal
hästar åkte till Portugals Kungahus som var nära familj med det Spanska
Kungahus. Den grupp PRE som åkte till Portugal kom att utgöra grunden till
rasen Lusitano. Fram till nyligen kunde en portugisisk uppfödare
forfarande skriva in PRE i stamboken för Lusitano, då PRE är fader till
Lusitano, däremot har det inte gått att göra tvärtom. Mycket glädjande för
oss svenskar så sändes även PRE till Sverige.

 

Den Spanska hästens temperament har alltid stått i fokus. Detta för
att minimera riskerna vid ridning och tjurfäktning till häst. Renässansens
tankegångar om de fyra elementen jord, himmel, vatten och eld, spelade
även sitt spel i denna process. Den spanska hästens mest dominerande färg
är den ljusa avblekningsbara skimmeln, därför att den representerade det
himmelska och enligt dåtidens filosofi så var det skimmeln med sin ljusa
färg som var mest disponerad till ett lugnt, behagligt, sansat och ädelt
temperament.

 

En PRE med dåligt temperament kasserades direkt som avelshäst!
Än idag finns det inte en uppfödare i hela Andalusien skulle
använda en PRE med dåligt temperament i aveln. Även i övriga Spanien så
är tankesättet detsamma.

 

Nåväl, för att återgå till färgen så trodde man på den tiden att färg och temperament
hade ett samband. Den röda hästen, fux, ansågs alltför eldig och oberäknelig,
enbart för att rött symboliserade eld. Det var en egenskap man inte ville ha i rasen.
Andalusien är än idag mycket vidskepligt och denna föreställning har levt
kvar enda till 2002, då beslut togs om att acceptera fux färg inom rasen.
Faktum är att det fortfarande finns uppfödare av den uppfattningen att den
röda fuxen är en eldigare häst än skimmeln.

 

Den svarta hästen användes främst till att dra likvagnar. Den påminde om
döden och symboliserade dödsriket. Därför ville man inte gärna ha en svart
PRE. När bilen sedan gjorde intåg i historien slutade man köra likvagn,
och med tiden har folket glömt symboliken och förknippar inte längre den
svarta PRE med döden. Idag är det en mycket uppskattad färg.
En av de kungliga stallarna i Cordoba brann ned och detta kom att innebära
en ny tid för PRE aveln. Kungen hade då inte plats att stalla upp alla
hästarna och tog därför beslutet att sälja tre stycken lotter. Jag vet
inte hur många hästar varje lott bestod av, men det var ett avsevärt
antal. Detta var första gången i PREs historia som PRE såldes inom
Spanien som inte var behäftade med defekter. Det var den Katolska kyrkans
Jesuitorder i Jerez, Jaen och Alora som köpte dessa PRE. Därmed inleddes
avelsarbete utanför de Kungliga stallarna.

Cartujanos: Jesuitordern i Cartuja
monasteriet i Jerez var duktiga med
sin avel och fortsatte med sitt kända avelsarbetet till 1800-talet. Det
är dessa hästar som sedan kallas för Cartujanohästar. I 1800-talets
senare del så konfiskerade Kronan kyrkans egendomar och sålde dessa på
auktion, såväl konst, byggnader och rikedomar. Detta gällde naturligtvis
även Jesuitordarnas hästar. Cartuja monasteriets hästar delades upp i tre
linjer och såldes till bla familjen Terry och Romero Benitez.

 

Att den spanska rasen skulle vara andalusisk är inte med sanningen
överensstämmande, men samtidigt är det inte så svårt att förstå varför det
stolta Andalusien gör anspråk på rasen, då rasens vagga ligger i djupaste
Andalusien och då stona som fick inleda avelsarbetet var inköpta i
Andalusien, även om det i uppteckningarna tyvärr inte står vad det var för
ston. I uppteckningarna står: hästens namn, ålder, säljare, uppfödare och
egenskaper. Det faktum att de inköptes till största delen från Andalusien,
samt att rasen skapades i den Andalusiska staden Cordoba kan väl få vilket
folk som helst att vilja ta åt sig äran för rasen.

 

Lite kuriosa om PRE-hästens temperament nyligen när man intervjuade
Ricard Cruz, mannen som tränat de hästar vi sett i storfilmer som Braveheart,
Hidalgo, Troja och Den sista samurajen, berättade om den Spanska hästen.
Enligt honom är det en häst med mycket lojalitet och hjärta, att den
följer sin ryttare även om den blir rädd och visar inte sin rädsla.
Den går att lita på i alla väder!

 

 

Anmäl dig till ridlägret här! >>>
Har du frågor så kontakta oss här! >>>